Jag klarade av att andas genom värkarna med hjälp av lustgasen (som jag mest blev snurrig av) men jag hade otroligt svårt att slappna av. Jag rörde mej inte alls och försökte bara hålla kontrollen över mej själv. Började samtidigt känna mej otroligt dålig och orkeslös.

Jag arbetar genom värkarna med lustgasen

Barnmorskan kommer in och tar blodtryck på mej. Jag börjar bli smärre och blodtrycket hade stigit ordentligt. Hon ger mej blodtrycksänkande och frågar om jag vill ha EDA. Jag var väldigt snurrig av lustgasen så de enda jag minns är att A säger ”Ja de vill hon ha!”

18.30 kommer narkosläkaren in som ger ett väldigt tryggt intryck och jag kände mej otroligt lugn. Jag minns att jag frågade honom om det var värt att ta EDA och han svarade JA!!!

Allt gick rätt så smidigt tycker jag när han skulle lägga bedövningen, han var väldigt lugn och väntade ut mej. Jag fokuserade bara på att ta mej genom värkarna och andas rätt undertiden han skulle sticka mej. Och de gick otroligt bra för jag kände ingenting. Men helt plötsligt rycker barnmorskan lustgasen från mej och skruvar på till syre och ger till Anders. Han höll på att svimma av när han stod och höll i mej. Men med lite syre och en stol så var han med igen :-) 

Nu var jag i himelriket!! Efter bara 5 minuter så kände jag knappt något alls. Värkarna andades jag lätt genom utan lustgas. Trodde inte att de skulle bli så stor skillnad som det blev. Blodtrycket började gå tillbaka och jag mådde otroligt mycket bättre.

Vi fick nu lite lugn och ro på rummet och jag och Anders pratade om allt möjligt. Jag trodde där ett tag att nu kommer de nog inte hända mycket.

Jag och A ligger och pratar om allt möjligt, ca 3 timmar innan Wiggo är ute

20.30 börjar jag skaka något fruktansvärt, jag kan inte kontrollera kroppen alls. Barnmorskan kommer in och gör en undersökning och jag var 6 cm öppen. Hon ger även en extra dos med ryggmärgsbedövning i hopp om att de får mej att slappna av och de hjälpte. Jag kunde kontrollera kroppen igen och kunde slappna av.

21.45 ringer jag på klockan då det trycker på som bara den. Hon undersöker mej och säger att jag är 10 cm öppen men inte redo för att krysta. Nu snurrade de i min skalle, jag som hade krystvärkar, eller hade jag inte de?! Jag låg och höll emot i över 1 timma och ringde på klockan igen. Då sa hon att jag inte skulle hålla emot utan bara ta värkarna som vanligt. Ja gjorde som hon sa, men fattade fortfarande inte varför jag inte fick börja krysta.

23.45 kommer hon in igen och kollar läget och säger att nu kan du testa att trycka på.

Ryggmärgsbedövningen hade nu tagit slut och jag började få otroligt ont i ryggen. Jag började krysta och de kändes otroligt skönt att äntligen få göra något.

Jag var sjukt fokuserad under krystningsarbetet. Men smärtan i ryggen var olidlig. Känner att jag börjar bli illamående av smärtan och mellan två krystvärkar spyr jag. Jag lägger upp benen i gyn ställning i hopp om att smärtan i ryggen ska försvinna, men de gör den inte.

Barnmorskan är otroligt imponerad över hur fokuserad jag är hela tiden och vad mycket ork jag har. Det hände en massa hela tiden och de var otroligt skönt att veta att jobbet man gjorde gav resultat.

Dock hade väldigt långt mellan krystvärkarna så barnmorskan sätter in värkstimulerande dropp och då hände det grejer.

Jag får en massa ny energi när A säger att han ser hår och alla i rummet börjar klä på sig plastrockar. Då fattar jag att nu är det inte långt kvar.

Jag tar i allt vad jag kan för nu ville jag verkligen ha ut bebisen och värken tar slut när huvudet är halvägs ute. Den smärtan som då infinner sig är obeskrivlig. De gjorde så sjukt ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville såklart trycka på mer men fick snällt vänta på att nästa värk skulle komma. De var inte mycket som behövdes då för att han skulle komma ut. 00.23 den 22 september kom vår lilla kille ut i världen!

Ynka 1 min gammal och han skriker för fullt innan han snabbt lugnar sig och kollar sig omkring <3

De la upp honom på bröstet och ett lugn infann sig hos mej. Jag hade lyckats hålla kvar mitt barn i magen full tid och fick uppleva en naturlig förlossning. De var så underbart!!

Barnmorskan var fortfarande förundrad över hur pigg jag var och det var jag. Var inte alls trött och utmattad som jag trodde jag skulle vara.

Moderkakan kommer bara någon minut efter och barnmorskan visar upp den och pratar lite om den.

Efter gör hon en koll och meddelar mej att hon behöver sy lite grann. Men vad gör de när man har fått en underbar liten grabb i sin famn.


Han tar bröstet direkt och efter lite tuttande så väger vi vår lilla kille, 3055g och 47 cm!

Vi låg och myste någon timma och efter de var jag upp på benen och tog mej en dusch. Efter de rullade vi iväg till Avd 11.

Fick ligga där i nästan 4 dygn för att hålla koll på mitt blodtryck som inte ville gå ner.

Bilder från de första dygnen på sjukhuset