Jobbiga minnen
Man visste inte vad man hade att vänta när man kom in på avdelningen.. Jag har fortfarnade så skarpa bilder kvar i mitt huvud när Oliver flera gånger slutar att andas och är helt grå och livlös.. Det hände inte bara en gång utan flera gånger per dag under de 3 första månaderna.. Då trodde jag att han aldrig skulle bli bra!
En av de värsta minnen jag har är när Oliver var ca 3 veckor gammal och låg i respirator i Uppsala.. Wille hade honom i sin famn, de lilla knytet på ynka 1 kg, och helt plötsligt spyr han upp i tuben och han blir helt livlös.. Han såg redan död ut och personalen rykte upp honom och la honom i sängen för att försöka få liv på honom..Personal kom springades från alla håll.. Här trodde jag det var kört, att vi aldrig mer skulle få se våran son igen.. Jag visste ju att respirator var ju de som gjorde att han levde, vad skulle han ha nu om han inte ens kunde syresätta sig i respirator?! De var tvugna att dra ur respiratorn och kopplade på CPAPen och han andades själv!! 4 dagar senare var han såpass stabil i CPAPen så vi fick åka hem till Karlstad sjukhus där vi låg drygt 2 månader..
Oliver är en riktig kämpe och ett litet mirakel, vad hade jag gjort ifall du inte hade velat kämpa!! <3
14 feb 2010
Oliver 7 veckor gammal, 1580 g och fick ha kläder på sig för första gången.. Storlek 38
Är så glad för att allt har gått så otroligt bra och att han idag är som vilket annat barn som helst!! Min älskade Oliver <3
Nu blir det sängen!
Puss
<3 <3 <3
Det är inte bara jag o William som är kämpar.... <3
Man blir starkare av att höra andras berättelser...
Men jag tror att den resan man gått igenom stärker en så enormt och med facit i hand så hade man inte velat vara utan den... Nu när allt lugnat sej lite...
Man upplever en del av moderskapet som vissa inte ens får uppleva.... Just då kanske man inte vill det, men i efterhand så är det en otrolig resa....
....Man lär sej uppskatta livet! <3
Kan inte föreställa mig hur kämpigt ni hade det.
Men skönt är ju att allt faktiskt gick bra och att ni nu faktiskt har två fantastiska killar hos er!! :)
Vilken mardröm det måste ha varit. Jag var sjukskriven halva graviditeten med Elton för hotande förtidsbörd, blev inlagd ett tag så dom skulle kunna stoppa. Det var tortyr att gå och oroa sig fast det gick så bra tillslut, han kom i v 39. Kan bara tänka mig vilken oro det måste vara när barnet verkligen kommer för tidigt.
Men åhh lilla killen! Får rysningar när jag läser, för jag vet precis hur känslan är i kroppen när man tror att sitt barn håller på att dö =(
I vilken vecka föddes han?
Kramar
